Joel Balkow – Mitt år i Usa

Jag har nu klarat av 10 månader på egen hand här i Usa. Klart en kul milstolpe!
Jag har nu dock blivit av med luxen att kunna säga att jag har mer än en månad kvar. Faktum är att det är ju mindre än en månad tills den 28 juni!

Med liten tid kvar så drabbas man nu av det jag antar är ett typiskt omtalat utbytesstudent syndrom. Känslan eller ångesten av att göra saker man inte hunnit göra innan börjar krypa fram. Samtidigt vet man att man kan inte få”allt” och jag känner att jag har mognat då jag inser att man får vara nöjd med det man upplevt-” Nöjd med det man har!”

Så vad har skett på sistone?

Som senior har vi redan ”checkat ut” och sommar lovet har väl mer eller mindre börjat. Jag har än så länge lirat på en riktig svår Jack Nicklaus designad bana:

Idag stack jag och några vänner till Mission Beach. Klart den bästa stranden so far och vattnet var faktiskt nästan helt kristall klart vilket är rätt ovanligt här:

Och tagit det lugnt!

Vad väntar?

På torsdag är grad day och grad night. Disney land öppnar upp över natten enbart för seniors! Lär bli kul!

Njuta av folket och så mycket av Kalifornia som möjligt!

Sen har vi också en 4 dagars hike runt ett ställe under namnet Half Dome! Vi fick precis klart besked på att vi kunde göra denna unika hike den 20-24 juni! Det kommer bli  en grym avslutning där jag får chansen att spendera en sista härlig tid men den väldigt uppskattade värdfamiljen!

Peace!

Med bara dryga en månad kvar av mitt utbytesår här i Kalifornien känns det känsloladdat. Även om det är en bit kvar känner jag redan nu att lämna alla här och säga adjö kommer bli min största psykiska utmaningen i mitt liv så här långt. Här har man med alla människor skapat minnen, bästa vänner och känslor som det inte går att sätta ett värde på…

Jag försöker på något sätt hantera denna sorg med att påminna mig själv om hur grymt jag har haft det samt de händelser man ser fram emot senare i Sverige.

Någon utbytesstudent skrev detta och jag tycker det sammanfattar rätt bra hur jag känner:

”A year has passed and now we stand on the brink, of returning to a world where we are surrounded by the paradox of everything and yet nothing being the same.
In a couple of weeks we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears,we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As you walk into your old bedroom, every emotion will pass through you as you reflect on the way your life has changed and the person you have become.
You suddenly realize that the things that were most important to you a year ago don’t seem to matter so much anymore, and the things you hold highest now, no one at home will completely understand.
Who will you call first?
What will you do your first weekend home with your friends?
Where are you going to work?
Who will be at the party Saturday night?
What has everyone been up to in the past few months?
Who from school will you keep in touch with?
How long before you actually start missing people barging in without calling or knocking?
Then you start to realize how much things have changed, and you realize the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds you now live in, trying desperately to hold on to everything all the while trying to figure out what you have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We’ve left our worlds to deal with the real world.
We’ve had our hearts broken, we’ve fallen in love, we’ve helped our best friends overcome eating disorders, depression, stress, and death. We’ve lit candles at the grotto and we’ve stayed up all night on the phone just to talk to a friend in need.
There have been times when we’ve felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just weeks from now we will leave.
Just weeks from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more going next door to do nothing for hours on end. We will leave our friends whose random e-mails and phone calls will bring us to laughter and tears this summer, and hopefully years to come.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to this world.
Just weeks from now we will arrive.
Just weeks from now we will unpack our bags and have dinner with our families. We will drive over to our best friend’s house and do nothing for hours on end.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have been put away for the past year.
In just weeks we will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just weeks.
Are you ready?”….

Ja annat än detta rullar väl det på. Vädret är just nu riktigt varmt. Jag försöker hålla i golfen, 3-4 gånger i veckan just nu håller jag i klubborna.

En sak jag tänkte på häromdagen att även om det är hårt att lämna är jag glad att jag gjorde detta utbytesår som senior. Alla ens kompisar går ju ändå vidare i livet, går till college och flyttar ut. Hade jag varit en junior hade jag lämnat och vetat att alla mina kompisar skulle återvända till det livet som vi brukade dela. De skulle återvända till fotbolls arenan, till golfbanorna och till det dagliga livet utan mig. Så är ju såklart inte fallet då alla, som jag, sticker vidare på egna äventyr efter/under sommaren.

Ja dryga månaden kvar alltså. I Sverige hade det varit 35 dagar. Här känns det som  35 timmar. Jag ska försöka ta vara på tiden så mycket som möjligt och göra det saker jag inte hunnit innan!

Bye

Någon golf på ett tag skulle det inte bli, då jag insåg att anledning för min höft skada/inflammation låg i överansträngning. Det är faktiskt inte förrän idag, 10 dagar senare, som jag kände att kroppen var redo igen för att komma tillbaka till golfen.  Idag var jag ju då äntligen tillbaka och allt gick mestadels bra! Surt var det dock då jag träffade en bekant från ett annat golflag som berättade runda tvås scorer och vad som krävdes för att klara cutten. Siffrorna han nämnde var verkligen något jag kunde slå, alla dagar i veckan, så det känns surt att inte vara där och fighta när man vet att man kan. Men men, jag tror att failen kanske har en positiv inverkan då det pushar mig att inte brista psykiskt igen…

Så efter det stora misslyckandet i golfen behövde jag något nytt att se fram emot.
Något att se fram emot hade jag dock verkligen! Enligt många året höjdpunk, Prom, var ju på lördagen!
För att förbereda mig för årets i särklass största bal skaffade jag mig en skräddarsyd tuxedo, frågade en tjej som fick vara min date och fixade både biljett för Prom och partybussen dit!

En dyr historia blev det, men som man säger här i Usa hela tiden YOLO!- You only live once.

Prom skulle hållas i ett extremt lyxigt bibliotek ägt av en tidigare president!  Innan jag och min grupp, bestående av bästa vänner med respektive dater, anlände till balen med vår partybuss, så togs det bilder!:

Under Prom var det dans med sin date under 2-3 h. Dans, host host..  eller  host. ..grinding host … som man kallar det
Finns inget roligare än att dansa i en ring med sin date runt sina bästa vänner, kul var det!

Förutom dans/disko erbjöds det desserter och annat små tug utomhus som gästades av ett litet band. Det var en mycket trevlig atmosfär och kvällen var en av de bästa so far! En till så kallad ”only in America experience”!

Allt för denna gång!

Hejsvejs!

Hej på er alla!

Kan inte fatta att det redan är maj, vad hände med tiden?

Tiden börjar lida mot sitt slut och så gör också golfsäsongen. Förra veckan hade vi våra sista matcher som lag. Själv  har jag lirat bra men som lag har vi presterat dåligt! GOLF ÄR INTE OCH KOMMER ALDRIG VARA EN LAGSPORT!

I torsdags hade jag efter andra hålet extrem känning i högra höften. Att svinga  gjorde så bedrövligt ont att jag bokstavligen nästan svimmade. Smärtstillande hade jag glömt så jag fick lida igenom resten av banan genom att svinga med fötterna ihop för att inte bli diskad, kul var det inte!

Ja som lag har vi alltså inte  presterat men jag har alltid sett lagmatcherna som en grym erfarenhet då det är tävling och man lirar under samma förutsättningar som om det vore en riktig turnering. Man blir dock trött på att få bra scorer hela tiden men sedan förlora då man ser sina lagkamrater komma i mål med skandalösa scorer som gör att vi förlorar matchen. Dock har jag alltid sett det hela som bra förberedelse inför de individuella som startade idag.

Jag kunde inte träna, under helgen, inför dagens tävling då jag ville vila höften som var/är inflamerad.  Men, med alldeles för mycket smärtstillande fann jag mig  äntligen dock dåra vid Soboba Springs, National PGA TOUR bana idag!

Här gäller det att träffa den smala fairwayen. Ruffen är upp mot 10 cm tjock och bollen försvinner rätt lätt bland alla grässtrån. Vissa par 4 är upp mot nästan 500 m långa och här gäller det att spela smart.

Jag var laddad och visste att om jag nu bara lirar som jag gjort under säsongen kan jag gå långt, riktigt långt. Så långt som kanske Kevin, grabben från samma skola som vann State championship på Pebble Beach ett gäng år sedan.

Hhaha ne skämt åsido men nu var det i alla fall ”Time to shine!” Detta var turnering jag sett fram emot hela säsongen och nu gällde det verkligen!

Collapse
Dock så när sista bollen väll rullar i den artondes hål är det en stor klump i magen. Jag tittar på scorekortet och inser att jag lirar min sämsta golf på vet inte hur länge. Vad i h*lvete hade gått så j*kla snett?

Jag hade börjat rätt stabilt men efter tre riktigt dåliga hål i rad tappade jag ”momentum” och syket rubbades. Bollen flög som aldrig för åt alla håll. Jag kom inte ut ur den tjocka ruffen, alla puttar var skandalösa, jag brände en 2 meters eagle putt och jag hade framförallt inget självförtroende.

Jag visste att jag kunde gå långt ändå så klarade jag inte ens första ”cutten”. Att just idag lira min sämsta golf är en sjuk besvikelse och detta är nog det största ”failen” i min sportkarriär då jag hade/potential att komma riktigt långt här…

Försöker skratta åt den scoren och bara gå vidare. Dagens match var en sjuk påminnelse om hur extremt, extremt ”sykiskt” golf är och det är uppenbarligen något jag behöver jobba på!

Ändå försöker jag glömma dagen och se det positivt, jag har kommit sjukt långt i min golf här i Usa och jag ska inte låta besvikelse/skandal som denna påverka mig. Jag har lirat bra och kommit under 5 i hcp vilket i min kännedom om min potential, är bara toppen av isberget

Part of the game

Inser att när jag tittar igenom mina tidigare inlägg så är detta nästan bara första gången jag skriver om en riktig motgång. Att detta är första motgången på papper betyder inte att det är den enda motgången under året som gått. Även om allt jag skrivit  om verkat vara hur bra som helst så har det vart tuffa tider. Som utbytesstudent strider man med, även om man nu är bra aklimatiserad, ständigt nya utmaningar i form av anpassning, andra rutiner, amerikanska kulturer, high school drama, hemlängtan, frånvaro av vänner och familj från Sverige, relationer och ständigt tickande. Även om man nu nästan har smält in och folk inte ser än längre lika mycket som the” foreign” så är man alltid den resande svensken som har limiterad tid och som snart ska lämna alla här…

Men det är ju part of the game som man säger och jag ser detta som ett år med massvis med motgångar men minst lika många framgångar. Mer framgångar såklart!

Jag har dessutom hellre tusen motgångar och framgångar, än ett par framgångar under ett år

Allt för denna gång och kul att du läste!

Skamligt men nu så äntligen kom första eageln i min golfkarriär. Skedde genom tre slag på en par 5, driver, järn och sedan putter! Kul var det också  då det skedde under en tävling!

Allt rullar på bra som vanligt. Det faktum att man snart sticker hem blir allt mer påtagande och det kommer på ren svenska att bli förjävligt att lämna alla här. Kalifornien har på något sett blivit mitt andra hem i livet och även om jag planerar att komma tillbaka hit under nästa års sommar kommer det att bli hårt. Riktigt hårt.

Just nu håller det på att bli varmt igen, förra helgen  hade vi upp mot 35 grader Celcius! ME LIKE!

Mer i ord tänker jag inte bjuda på denna gång utan nu får denna underbara musik stå för resten:
Titeln heter Time vilket jag tycker är ganska passande då jag filosoferar mycket kring tid här i Usa- Hur snabbt tiden gått, hur länge jag vart borta och hur långt jag har kvar tills mållinjen i slutet på juni….

Må gott folk!

Hej på er alla där hemma!

Fick mitt hemresedatum, den 27 juni 2012 lämnar jag USA och beger mig hemåt. Är hemma den 28! Bara 2,5 mån kvar alltså. Känns lite tråkigt även om året hittills vart hur grymt som helst! Gäller ta vara på tiden och njuta så mycket som möjligt nu!

Den sista dagen i OC gjorde vi inte så mycket, chillade och njöt av kustens alla trevligheter. Veckan med Lucas var grym och kul att det blev surfing! Blev så pass mycket faktiskt att när jag kom hem kunde jag fortfarande hitta lite sand här och där..

Men slut på sand var det inte… Måndagen därpå stack jag och ett gäng kompisar till Oceanside för att ha en skön dag vid stranden. Vi solade, lirade fotboll, kastade frisbee, badade och umgicks. När mörkret fall tände vi en sk ”bonfire” där vi alla låg och snackade. ”Cali life” at its best!

Ja trots att jag varit lycklig nog att redan spenderat dryga  8 månader här i Kalifornien är det alltid nya  saker som slår en. Visst har jag varit vid stranden ett flertal gånger men att spendera en helgdag eller lovdag some denna genom att med sina kompisar dra och hänga vid stranden är riktigt speciellt!

Bara hänga, träffa nytt folk på stranden, surfa mm är underbart!

Join the club

För ett par inlägg sedan nämnde jag om distriktet svåraste golfbana, vår hemmabana. Hål 6 som ni kanske vet är också distriktets absolut svåraste hål som tidigare nämnt, coachen hade ju bara sett ett fåtal, 3-5 birdies under 10 år därav från självaste Rickie Fowler!
Idag hade vi match och efter tre perfekta slag på det hålet har jag nu joinat den prestigefyllda gruppen

Vi hade match mot rival skolan och vi vann. Själv lirade jag bra och slutade efter nio hål med 38 slag(2+) vilket är rätt stabilt på denna typ av svårighets grad. Banan ligger ju uppe bland bergen och det blåser ofta (!) så mycket att bollen faller av peggen hela tiden!

Golfen går stabilt alltså och om några veckor beger vi oss äntligen mot de mer individuella tävlingarna där jag hoppas kunna lira lika bra om inte bättre!

Japp, allt för denna gång…

Later!

Sitter just nu i bilen och skriver, passerade just Hollywood boulevard, röda mattan och Hollywood skylten..

Är alltså i LA. Har precis spenderat en heldag i Universal studios! Till mitt sällskap har jag the bro Lucas, två danskor, Lucas värd mamma och bror. Vi bor inte i la utan har sedan i lördags bott på ett hotell precis vid stranden i OC!

Idag blev vi också påfyllda med Lucas kompis Albin och hans latinska flickvän. Båda är utbytesstudenter och är i la för tillfället då de bor i Minnesota. Ja vi alla har ju en eller två veckors påsklov

Kul var det att surra med en annan svensk. Han är Lucas gamla klasskamrat och vi ska alla hänga mycket i sommar är planen. Shjyst grabb och kul att träffa nya vän som man kan hänga med i Sverige sedan!

Universal var kul! Förutom den välkända Simpsons ride testades det även andra roliga åkturer. Det märks att vi inte är de enda som har lov, hörde idag ett flertal svenskar vilket kändes ganska konstigt

Surfing

Ja sammanfattar man min resa med Lucas i OC med ett ord så är det väl surfing. Har surfats mycket längts kusten. Vi var härom dagen på en strand under namnet San Clemente. Där möttes vi av 3 meters vågor som behandlade en som om man vore i en torktumlare! Inte nog med det, botten är också fylld med vassa stenar vilket tar det hela till en helt annan säkerhetsnivå. Surfing under dessa omständigheter är därför väldigt tufft för att inte nämna farligt…

Lyckades få på klipp när Lucas slukas av en tre meters våg. Vi hade lyckats ta oss ut 60 m från stranden men när vågen var klar med honom var han vid strandkanten igen med en svullen läpp!

Kul är det dock! Var väl dock Lucas oturs dag då hans två månader gamla gopro 2 två h tidigare blev överkörd av en bil.. :/

Förutom detta har vi också hängt med lite brudar i form av en av modellerna som ja modellade med i jan och hennes vän. Kul är det att hänga med locals då vi kan jämföra våra städer! Sen är det ju något med strandstäder och tjejer haha

Sticker hem lördag för att spendera ytterliggare en veckas lov som stavas golf!

Bilder i random ordning: